Medling eller rättegång?

Innehållsförteckning

Förkortningar s.3
1. Syfte s.4
2. Inledning s.4
3. Medlingsinstitutet i Norge s.4
4. Medlingsinstitutet i Sverige s.5
5. Unga lagöverträdare s.5
6. Möjligheter, konsekvenser och slutsatser s.6
Käll- och litteraturförteckning s.7

Förkortningar
BrB Brottsbalken
LMB Lagen (2002:445) om medling med anledning av brott
LUL Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Prop Regeringens proposition
RB Rättegångsbalken
SOU Statens offentliga utredning
SFS Svensk författningssamling
GM Gärningsmannen
MS Målsäganden

1. Syfte
Syftet med detta PM är att utreda möjligheterna och konsekvenserna av att ersätta rättegången med medling vid samtliga brott som begåtts av ungdomar mellan 15-18 år. Detta PM kommer dessutom, enligt uppdrag, särskilt att beakta den utveckling som skett av de s.k. konfliktråden i Norge.

2. Inledning
I ett samhälle där alla lever i absolut konsensus saknas behov av socialtjänster, poliser, åklagare, domstolar och lagstiftare. I ett sådant samhälle hade benämningen straffbar gärning inte existerat. Människor hade levt sida vid sida med respekt för varandras egenart och egenskaper och grunden för respekten hade inte byggt på några allmän- eller individualpreventiva straffhot från en lagstiftares sida. Ett sådant samhälle är dock att betrakta som en utopi, och då med hänvisning till just människans egenart och egenskaper. Lagstiftaren har därför valt att straffbelägga oönskade handlingar och beteenden mot vissa skyddsvärda intressen i samhället, om lagregeln överträds. Den straffteori som dominerat lagstiftningen är den allmänpreventiva modellen som helt enkelt går ut på att avskräcka en potentiell grupp av lagöverträdare från att begå brott genom hot om straff. Den individualpreventiva modellen å andra sidan tar sikte på att den som dömts skall uppleva straffet som så avskräckande att vederbörande i framtiden avhåller sig från att begå nya brott. Staten ingriper sålunda som vedergällare för att enskilda individer inte lärt sig respektera varandra i olika avseenden. Detta brukar benämnas som bestraffande rättvisa och domstolen tar uteslutande sikte på bevisvärdering i syfte att fastställa GM:s skuld för den inträffade lagöverträdelsen med lämplig påföljd som konsekvens.

3. Medlingsinstitutet i Norge
I Norge så upprättades s.k. Konfliktråd redan 1981 som en del av projektet ”alternativ till fängelse för barn och unga”. Den målsättningen har man senare fått överge, då även andra utländska erfarenheter visat att obetingade fängelsestraff inte bör bli ersatta av konfliktrådsbehandling. Dock har Norge hållit fast vid att ordningen är ett alternativ till andra mildare sanktioner, inklusive villkorlig dom, primärt för unga förstagångsförbrytare.
År 1991 antogs en lag om medling i konfliktråd, och sedan 1994 finns det ett landstäckande nät av konfliktråd runt om i kommunerna. Lagen från 1991 introducerar alltså möjligheten som ett egentligt alternativ till den ordinära straffprocessen, med förbehållet att den norska riksadvokaten anger riktlinjer för vilka ärenden som bör omfattas av ett medlingsförfarande. Det är åklagaren som avgör om ett fall är lämpligt för medling. Åklagaren fattar beslut om att överlämna ärendet till medling efter det att förundersökningen är avslutad. Medlingen sker således efter polisutredningen men innan ärendet har rättsligt avgjorts. På så sätt kan ett straff undvikas genom att parterna får tillfälle att själva lösa konflikten. Om medlingen lyckas och det avtal som har träffats mellan parterna uppfylls skrivs ärendet av hos åklagaren. Den unge registreras inte heller i kriminalregistret. Om medlingen misslyckas går ärendet tillbaka till åklagaren och den rättsliga processen fortsätter.

4. Medlingsinstitutet i Sverige
Den rättsfilosofi som medling för unga lagöverträdare främst grundar sig på benämns Restorative Justice, vilket kan översättas med repararativ rättvisa. Reparativ rättvisa kan definieras som en process i vilken parter som berörs av ett brott samlas för att tillsammans lösa hur man skall
hantera följderna av brottet och dess verkningar i framtiden. Det bakomliggande syftet är att finna en annan lösning till den ordinära straffrättsliga brottsreaktionen.

För Sveriges del så har det antagits en medlingslag vars syfte är att minska de negativa följderna av ett brott genom att GM och MS frivilligt träffas. GM skall därigenom få insikt om brottets konsekvenser, och MS skall få möjlighet att bearbeta sina upplevelser . Brottet skall vara anmält till polisen och GM skall ha erkänt gärningen eller delaktighet i densamma. Vidare kan GM och MS träffa ett avtal om gottgörelse och domstolen kan beakta resultatet av en föregående medling vid straffmätningen och påföljdsvalet. Medlingsinstitutet utgör idag ett komplement till rättegången enligt svensk rätt.

5. Unga lagöverträdare
Omyndiga lagöverträdare särbehandlas i den svenska strafflagstiftningen. Anledningen till detta torde vara att man i högsta möjliga mån vill hålla ungdomar utanför fängelserna. Här skall kort nämnas att den som inte fyllt 15 år, inte får dömas till någon påföljd och för personer som inte fyllt 18 år gäller som presumtion att rätten får döma till fängelse endast om det föreligger synnerliga skäl, varför vård i första hand aktualiseras. Om GM under 21 år så är LUL tillämplig på det straffprocessuella förfarandet avseende åklagarens utredning och åtalsprövning. Åklagaren skall bl.a. i samband med förundersökning mot den unge genast underrätta socialtjänsten om hur GM ställt sig till deltagande till medling (6 § 2 p LUL).
Regeln om obligatorisk åtal har luckrats upp enligt bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i RB, och i LUL så sträcker sig möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse lite längre eftersom det handlar om ungdomar.
Enligt 17 § LUL skall åklagaren inför beslut om åtalsunderlåtelse särskilt beakta den unges vilja att ersätta MS för den skada som uppkommit genom brottet, att avhjälpa eller begränsa skadan eller på annat sätt gottgöra målsäganden.

Har ett medlingsförfarande kommit till stånd, och resultatet av denna utfaller positivt, så bör detta ges avgörande betydelse för frågan om ytterligare åtgärder bör företas gent den unge.
Mot bakgrund av det nyssnämnda så bör förundersökningen istället läggas ned, då det inte längre finns skäl för dess fullföljande.

För det fall medlingsresultatet inte följs av den unge så bör förundersökningen återupptas och avslutas varvid lagföring kan ske. Härvid kan det krävas en ändring i LUL för att utsträcka tiden för förundersökningens avslutande för det fall att den unga skall deltaga i en medling med MS.

6. Möjligheter, konsekvenser och slutsatser
För att begreppet reparativ rättvisa skall få en praktisk och meningsfull betydelse, så måste resurser avsättas för att bygga ut medlingsverksamheten. Det bör ligga på varje kommuns ansvar att via socialtjänsten - eller annan lämplig institution - kunna erbjuda medling så att likabehandlingskravet över hela landet beaktas. Medlarna bör också ha en likvärdig utbildning som säkerställer att det inte förekommer skillnader i detta avseende.

Redan nu bör nämnas att frivillighet måste genomsyra hela institutet eftersom det aldrig går att tvinga någon till frivilliga överenskommelser. Ett obligatorium om medling för att slippa rättegång kan dessutom uppfattas som en avkriminalisering, vilket kan leda till oönskade effekter för både GM och MS. Den norska modellen om att obligatoriskt ersätta rättegången med medling bör därför inte tillämpas i Sverige.

Nuvarande system med åklagares åtalsprövning bör behållas med förtydligande korrigeringar i LUL vad gäller förundersökningen och förhållandet till medling. Detta som instrument för att avvakta resultatet av en medling innan förundersökningen avlutas och lagföring sker.

Finns möjligheten till ett snabbt avgörande för både GM och MS, så är ju mycket vunnet. Parterna har förmodligen uppnått konsensus genom den medling som företagits, varför rättvisa får anses vara skipad. Staten kan sålunda dra sig ur förhållandet med sin bestraffande rättvisa.

Det kan vidare riktas invändningar mot att reparativa sanktioner inte är tillräckligt ingripande för GM. Ett sådant påstående kan kanske vara sant, och även om GM inte heller anser detta, så kan åtgärden ändå vara lyckad. Här kan det tex röra sig om att GM skall utföra ett arbete åt MS, som GM faktiskt tycker är roligt. Även att GM inte upplever någon ingripande verkan av överenskommelsen, så kan offret ändå känna sig tillfredsställd, vilket är ett av huvudsyftena med reparativ rättvisa.

Det kan även riktas invändningar mot att GM ställer sig positiv till medling för att på så sätt slippa ett rättegångsförfarande eller att MS vägrar medling för att denne vill att GM skall ha ett ordentligt repressivt straff. Dessa problem är av mindre betydelse och får hanteras inom ramen för åklagarens bedömning i åtalsfrågan i det enskilda fallet. Att rättssäkerheten i den delen äventyras ställer jag mig nekande till, eftersom åklagaren i sin brottsbekämpande roll även har att beakta objektivitetsprincipen till gagn för den misstänkte.

Man kan ifrågasätta om det är möjligt att ersätta rättegången med medling för alla brott? För det första finns där brott som är så grova att en medling överhuvudtaget inte kan komma på fråga efter en objektiv bedömning. I ett sådant fall kan dock medlingsinstitutet användas som ett komplement på någons begäran och efter samtycke av den andre i ett senare skede. Här skall medlingsinstitutet utgöra läkande funktion för offret, samtidigt som gärningsmannen får tillfälle att be om ursäkt, så att båda kan lämna mötet med sikte på framtiden. Vidare finns där brott som saknar offer, och i ett sådant fall finns ingen att medla med. Brott mot staten eller mot kommunen lämpar sig inte heller för medling då den ena parten företräder det allmänna.

Sammanfattningsvis så bör inte obligatoriska regler om medling kunna ersätta rättegången. Frivillighet skall råda. Parterna skall dock under professionell ledning själva komma fram till ett alternativ som ersätter rättegången för de fall som är lämpliga.



Käll- och litteraturförteckning

Källor
Regeringens proposition 2001/02:126
Statens Offentliga utredning SOU 2000:105
SFS 1942:740 (Rättegångsbalken)
SFS 1962:700 (Brottsbalken)
SFS 1964:167 (Lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare)
SFS 2002:445 (Lagen om medling med anledning av brott)

Litteratur
Wright, Martin: ”The paradigm of restorotive justice”.